Just nu är jag mitt uppe i en förhandling mellan mig och Xets advokat. Jag förstår inte vad fan karljäveln håller på med. Skulle jag se han just  nu  så skulle jag fan spotta på han! Men å andra sidan så är han INTE värd mitt spott ens.

Och jag frågasatte hans advokat om varför han INTE ändrat sin adress sen mitten av dec ovh fick detta till svar" Han har sina skäl, och vad hans skäl var angår inte mig överhuvudtaget"

Jag HOPPAS verkligen att xets advokat får han att inse att det är lönlöst att gå vidare, men vi får väl se om han acepterar det jag och advokaten pratat om idag.

Tur i oturen att fina B var här när det "roliga" samtalet kom. Men som sagt är bättre att förhandla nu än att behöva ses i rätten.

Men ärligt talat så vet jag inte hur mycket mer jag orkar nu. Känns som om han lyckas bryta sönder mig mer och mer, men det är väl det han vill??

Nog om detta tråkiga ämne, blir bara förbannad..

Jag fyndade en barnvagn i Eskilstuna igår, ja jag vet att det är i andra halvan Sverige än vad jag bor i. Men det har löst sig så den kommer att komma hit ändå tack vara snälla släktingar som bor där nere, och en kille åt en släkting som jobbar i Örebro.

Så det tackar vi för, kunde inte ha hittat en bättre,billigare vagn :)
Ikväll är sista kvällen mammas hjärta är här, sen väntar en vecka hos hans pappa. Just nu vill jag bara fortsätta hålla han i min famn och aldrig släppa honom, inför honom så måste jag visa mig stark. Men känns som om så fort morgondagen kommer och jag blir själv så kommer tårarna att komma och jag vill  bara krypa upp i någons farm och också vara liten. När man var liten så  fanns INGA bekymmer för ens föräldrar var där och skyddade en mot allt ont som kunde hända, och hade man gjort sig illa så vart det bättre med en puss på det onda. Varför kan det inte vara så nu också????

Eller har man som "vuxen" inte rätt att vilja vara liten igen????