Jag  har haft en helt underbar helg med älskade B,  Ätit god mat och bara helt ärligt haft en riktig slö helg. Men det känndes som denna slöa helg behövdes efter allt jobbigt med lilleman veckan som var. 

Mamma har varit hit och ätit idag, verkar som hon och B verkar komma överens bra, så det är kul.

Jag trivs med B, han får mig lugn, trygg och glad. Men just nu känns det som om vi inte planerar så mycket om framtiden. Utan vi lever HÄR OCH NU! Och sen får man väl se framöver hur pass mycket vi kommer att ses. På denna punkt tycker jag det är viktigt att lilleman får bestämma helt på hans villkor.  Men än så länge så har det funkat bra.

Bästa C och J har även varit här en stund nu. Tack för att ni hjälpte mig med det jag behövde hjälp med nu även om det bara är en början på isberg bara, men är ju alltid en början som sagt var.

Men nu när jag sitter här själv i min tomma lägenhet så känns allting bara becksvart just nu. Men får helt enklet ta nya tag imorgon och kanske med lite tur så hittar man ljuset igen. Känns som om min dag och att leva här och nu liksom bara tog och försvann. Och jag börjar att inse att man TJÄNAR absolut INGET på att tro att  man tjänar på det i längden att vara snäll och inte "bry" sig om allt som händer. Men just nu vill jag bara gråta.

Men så tänker jag på alla underbara vänner och familjen som stöttar mig i vått och torrt och då känns det lite bättre.

Inte nog med att jag börjar få nog om hur ett visst x beter sig just nu så börjar oron komma om HUR kommer allt lösa sig i framtiden???  Jag var rätt så säker på att jag skulle kunna jobba på hemmaplan nu i sommar, jobba ett "vanligt "07-16 jobb och inte nätter. Men börjar sakta inse att det verkar inte bli som jag velat. Jobbet jag ville ha på hemmaplan verkar ha andra planer. Men och andra sidan så VET jag at jag har mitt nattjobb på annan ort, men jag ville ju vara hemma i sommar och spendera tid med mammas lilla hjärtegryn. Men nu verkar det bli så att jag kommer få pyssla en hel del för att få tiden att räcka till för alla, men mest för min son. Men sen tänker jag att det brukar ju ordna sig, det har ju löst sig fram till nu på ett eller annat sätt. Och sen så måste jag nog ta dem jobb som erbjuds, jag måste ha pengar för att kunna överleva, Och min son ska ALDRIG behöva märka av att det inte alltid finns gott om pengar, han ska HA ett bra tryggt ställe att bo på. Så det är min son som ser till att jag faktiskt måste ta mig i kragen och fixa även denna sommar. Men som sagt  det brukar ju ordna sig till slut.